måndag 20 mars 2017

Beroende

Jag är en beroendeperson. Kanske är alla beroendepersoner?
Mitt beroende är mat. Jag skulle vilja byta det mot vin och cigaretter. Då skulle jag i alla fall vara smalare.
Min man är också en beroendeperson. Hans drog är alkohol och uppmärksamhet (sex?).

Innan jag fyllde 20 var jag självskadande. Efter 25 har jag inte skadat mig. Bara ätit. Till och från. Jag är varken "fet" eller "smal", så det syns inte utanpå. Men min tröst är och förblir alltid mat.

Jag tror att jag ska gå i terapi. Har alltid velat, och tyckt att jag borde. Men inte vågat. Och snålat. Men kanske borde jag unna mig? Kanske vore det bra. Är bara så rädd för svaren det skulle ge mig.

fredag 27 januari 2017

Annan sorg

Världens starkaste morfar finns inte längre. Fina fina morfar. Nu får du vara hos mormor igen. Men jag kommer alltid att sakna dig. Massor.

lördag 21 januari 2017

Och helst vill jag bara gå och hänga mig i en lampsladd så kan han hitta mig där imorgon när han kommer hem. Fan

Vill bara gå och lägga mig

Idag är jag nere. Bara nere. Och så trött. Alldeles för mycket på nya jobbet. Känner mig sämst. Och ett så onödigt bråk med mannen idag. Fan.

måndag 26 december 2016

Är kvar

Okej. Så jag hade kommit till en punkt där det inte längre var värt det. Och jag hade tänkt och tänkt och tänkt. Och troligtvis så gjorde det sitt att jag hade spenderat åtta veckor utomlands, fri att tänka utan att känna av hans närhet. 
Den 17 oktober satt jag på bussen hem och skrev i min telefon: Att jag nu är på väg hem, för att ha ett seriöst samtal med min man. Ett samtal som bara kan sluta i ett beslut. Och det som oroar mig mest är att jag vet (tror) att han kommer att bli sur. Han kommer att bli sur för att jag har kommit på honom.

Sen var jag hemma. Och jag förstod inte hur jag skulle kunna säga det, Och jag förstod inte hur jag inte skulle kunna säga det. Det tog ett par timmar. Sen kom det bara. Och hans första reaktion var så oväntad. Likgiltighet tolkade jag det som. Chock kanske? Sen blev jag ledsen. Vi pratade om hundarna. Jag sa att jag inte ska ta dem ifrån honom, men att han inte heller får ta dem från mig. Jag sa att jag kan bo kvar i huset så länge. Han skulle aldrig ha råd ändå. Sen grät vi. Vi kom överens att han ska leta efter någonstans att bo. Jag sa att det inte var så bråttom. Och vi grät. Vi grät och grät och grät. Tolv år har jag känt honom. Aldrig har jag sett honom gråta. Aldrig.

Jag gick ut med hundarna. Ringde en vän. Hon den enda som vet allt. Hon som såg mig i somras när jag låg i en hög på golvet. Hon som packade sin bebis i bilen och kom när jag bad henne. Jag sa att det var sagt nu. Vi ska separera. Och hon blev förvånad och sa att det kanske inte behövde bli så? Jag förstod ingenting. Jag trodde att hon skulle bli glad. Säga att jag gjort det rätta. Hon sa inte att jag gjort fel, men inte heller att det var rätt. Jag förstod ingenting. Men det kändes som om en tusen kilos sten fallit från mitt bröst. Inga mer lögner. Inga mer falska leenden. Jag var oändligt ledsen. Men inte längre vad jag ingenting.

Så kom jag hem. Vi pratade lite mer. Han sa att han inte ville separera. Att han älskar mig och vill få en chans till. Jag sa att jag inte visste hur jag någonsin skulle kunna förlåta. Men jag vill inte heller separera. 

Hur går man vidare? Hur förlåter man? Igen? Igen och igen och igen?

Nu har det gått två månader. Vi bor kvar tillsammans. Vi är vi. Tillsammans. Men på någon sätt så är det som om jag har tagit ett steg ut ur vår familje-bubbla. Jag ser allt utifrån och värderar det och analyserar det och tvekar? Jag vill inte gå vidare utan honom. Men jag vet inte om jag vill stanna heller. Jag är i ett ingenmansland. Och alla känslorna han jag lämnat inne i bubblan. Men det känns rätt skönt faktiskt. Jag njuter av honom. Av oss. Men jag kollar inte in i framtiden. Vet inte hur det blir. Och känner att hur det än blir, så blir det bra. Jag fixar det här.

måndag 10 oktober 2016

Jag går

Jag är ju jävligt ensam ändå. Så vad spelar det för jävla roll?

fredag 30 september 2016

Är jag helt dum i huvudet?

Alltså, mina tankar snurrar åt helt sjuka håll. Men det blir mer och mer tydligt att det kommer att ta slut. Jag inser att han inte vill ha mig som sin fru. Och jag vill nog inte ha honom som pappa till mina barn (kommer jag någonsin få barn?). Så i mitt huvud gör jag planer på hur jag ska överleva det här. Hur allt ska lösas rent praktiskt. Och det värsta av allt - hur ska jag orka ta upp det här med honom? Han vet inget om vad jag vet.
Och mitt hjärta gör så ont när jag tänker på hur jag kommer att såra honom. Fast det är ju han som har sårat mig.

Och så föds en liten tanke om hur vi skulle kunna fortsätta vara vänner. Vi har ju familjemedlemmar som vi måste ha delad vårdnad om. Tänk om vi skulle kunna fortsätta vara sambos? Eller ja, kombos blir det ju då. För både hans jobb och mitt jobb kräver ju att någon avlastar med passning av familjemedlemmar.

Och en stor del av mig längtar hem. Till hemlandet. Det vore så otroligt skönt att kunna lämna och samtidigt immigrera hem igen. Men jobbet kommer nog inte tillåta en flytt på 3-5 år i alla fall. Så jag är fast i mitt nya hemland. Där jag bara har två vänner och ingen familj. Och snart ingen man heller.