fredag 27 januari 2017

Annan sorg

Världens starkaste morfar finns inte längre. Fina fina morfar. Nu får du vara hos mormor igen. Men jag kommer alltid att sakna dig. Massor.

lördag 21 januari 2017

Och helst vill jag bara gå och hänga mig i en lampsladd så kan han hitta mig där imorgon när han kommer hem. Fan

Vill bara gå och lägga mig

Idag är jag nere. Bara nere. Och så trött. Alldeles för mycket på nya jobbet. Känner mig sämst. Och ett så onödigt bråk med mannen idag. Fan.

måndag 26 december 2016

Är kvar

Okej. Så jag hade kommit till en punkt där det inte längre var värt det. Och jag hade tänkt och tänkt och tänkt. Och troligtvis så gjorde det sitt att jag hade spenderat åtta veckor utomlands, fri att tänka utan att känna av hans närhet. 
Den 17 oktober satt jag på bussen hem och skrev i min telefon: Att jag nu är på väg hem, för att ha ett seriöst samtal med min man. Ett samtal som bara kan sluta i ett beslut. Och det som oroar mig mest är att jag vet (tror) att han kommer att bli sur. Han kommer att bli sur för att jag har kommit på honom.

Sen var jag hemma. Och jag förstod inte hur jag skulle kunna säga det, Och jag förstod inte hur jag inte skulle kunna säga det. Det tog ett par timmar. Sen kom det bara. Och hans första reaktion var så oväntad. Likgiltighet tolkade jag det som. Chock kanske? Sen blev jag ledsen. Vi pratade om hundarna. Jag sa att jag inte ska ta dem ifrån honom, men att han inte heller får ta dem från mig. Jag sa att jag kan bo kvar i huset så länge. Han skulle aldrig ha råd ändå. Sen grät vi. Vi kom överens att han ska leta efter någonstans att bo. Jag sa att det inte var så bråttom. Och vi grät. Vi grät och grät och grät. Tolv år har jag känt honom. Aldrig har jag sett honom gråta. Aldrig.

Jag gick ut med hundarna. Ringde en vän. Hon den enda som vet allt. Hon som såg mig i somras när jag låg i en hög på golvet. Hon som packade sin bebis i bilen och kom när jag bad henne. Jag sa att det var sagt nu. Vi ska separera. Och hon blev förvånad och sa att det kanske inte behövde bli så? Jag förstod ingenting. Jag trodde att hon skulle bli glad. Säga att jag gjort det rätta. Hon sa inte att jag gjort fel, men inte heller att det var rätt. Jag förstod ingenting. Men det kändes som om en tusen kilos sten fallit från mitt bröst. Inga mer lögner. Inga mer falska leenden. Jag var oändligt ledsen. Men inte längre vad jag ingenting.

Så kom jag hem. Vi pratade lite mer. Han sa att han inte ville separera. Att han älskar mig och vill få en chans till. Jag sa att jag inte visste hur jag någonsin skulle kunna förlåta. Men jag vill inte heller separera. 

Hur går man vidare? Hur förlåter man? Igen? Igen och igen och igen?

Nu har det gått två månader. Vi bor kvar tillsammans. Vi är vi. Tillsammans. Men på någon sätt så är det som om jag har tagit ett steg ut ur vår familje-bubbla. Jag ser allt utifrån och värderar det och analyserar det och tvekar? Jag vill inte gå vidare utan honom. Men jag vet inte om jag vill stanna heller. Jag är i ett ingenmansland. Och alla känslorna han jag lämnat inne i bubblan. Men det känns rätt skönt faktiskt. Jag njuter av honom. Av oss. Men jag kollar inte in i framtiden. Vet inte hur det blir. Och känner att hur det än blir, så blir det bra. Jag fixar det här.

måndag 10 oktober 2016

Jag går

Jag är ju jävligt ensam ändå. Så vad spelar det för jävla roll?

fredag 30 september 2016

Är jag helt dum i huvudet?

Alltså, mina tankar snurrar åt helt sjuka håll. Men det blir mer och mer tydligt att det kommer att ta slut. Jag inser att han inte vill ha mig som sin fru. Och jag vill nog inte ha honom som pappa till mina barn (kommer jag någonsin få barn?). Så i mitt huvud gör jag planer på hur jag ska överleva det här. Hur allt ska lösas rent praktiskt. Och det värsta av allt - hur ska jag orka ta upp det här med honom? Han vet inget om vad jag vet.
Och mitt hjärta gör så ont när jag tänker på hur jag kommer att såra honom. Fast det är ju han som har sårat mig.

Och så föds en liten tanke om hur vi skulle kunna fortsätta vara vänner. Vi har ju familjemedlemmar som vi måste ha delad vårdnad om. Tänk om vi skulle kunna fortsätta vara sambos? Eller ja, kombos blir det ju då. För både hans jobb och mitt jobb kräver ju att någon avlastar med passning av familjemedlemmar.

Och en stor del av mig längtar hem. Till hemlandet. Det vore så otroligt skönt att kunna lämna och samtidigt immigrera hem igen. Men jobbet kommer nog inte tillåta en flytt på 3-5 år i alla fall. Så jag är fast i mitt nya hemland. Där jag bara har två vänner och ingen familj. Och snart ingen man heller. 

måndag 25 juli 2016

Skrivet november 2013

Det har snart gått ett år nu. Jag tror att det är dags att jag börjar skriva.


Jag sitter på ett hotellrum, någonstans i Europa. Slö-surfandet har blivit som en hobby. Läser bloggar, Aftonbladet, Facebook. Lite mer bloggar, lokaltidningen hemifrån, SVT. Börjar om från början igen. Räknar ut hur många dagar det är tills jag får åka hem. Eller, hem är det ju inte. Men till min man. Han som jag saknar. 
Kollar Facebook igen. Ingen som har uppdaterat. Går in på en väns Facebook och kollar foton. Min man har ingen Facebook, men ibland händer det att hans vänner postar foton på honom. Kul att se vem har är när jag inte är hemma. Fast jag har ju inget hem. Inte på riktigt. 
Bläddrar bakåt bland fotona. Några som jag inte sett tidigare. På honom och hans kollegor på jobbet. Han ser glad ut. Jag läser kommentarerna. 

Nu
Sitter i en taxi på väg till jobbet. Det blir två och en halv vecka den här gången. Det svider i magen. Jag hatar att åka. Tittar ut genom fönstret och försöker tänka på annat. Tänka på pengarna. Tänka att det är värt det. Jag kör på lite till. Sen om ett år eller två kanske vi kan börja fundera på barn.  

Långt tidigare
Jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Med alla andra killar jag haft tidigare visste jag att jag var den som skulle gå om det någonsin skulle ta slut. Även med tonårs-kärleken som höll i 6 år. Han som jag stannade med flera år för mycket. Långt efter att jag visste att det var dött. Då stannade jag för att jag inte visste hur man gick. Men jag visste att det var jag som skulle komma att gå.
Med mannen var det annorlunda. Jag litade på hans kärlek och trohet till hundra procent. Aldrig tvivlade jag på hans känslor för mig. Men jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Tills döden skiljer oss åt. Betydde alltid tills du lämnar mig. Och jag inte orkar leva mer.

Kanske ser han det som att jag lämnar honom? Varje gång jag packar väskan. Åker på jobb igen. Flyttar. Byter land igen. "Jag ringer ikväll. Om jag kan."


"Min snygging" skriver hon. Som den enda kommentaren på ett foto är den svår att missa. Min snygging? Vadå min? Vem är hon att säga min snygging till min man? 
Jag vet ju att han träffar många tjejer i sitt jobb. Det blir så när man jobbar i utelivet. Men jag är inte svartsjuk. Finns ingen anledning. För min man ser bara mig. Dessutom så hatar jag svartsjuka. Litar man inte på den man lever med så ska man inte leva tillsammans.
Så mycket jag trodde mig veta. Och så lite jag visste.

Nu
Jag har alltid varit så envis. Så mån om att gå min egen väg. Satt stort pris på min självständighet. Och föraktat de osjälvständiga. Följarna. 
Ingen kan säga till mig vad jag kan och inte kan göra. Jag går min egen väg. Ensam är stark.
Och jävligt ensam.

Långt tidigare
När vi möttes var jag ganska trasig. Sviken och ensam. Jag hade slickat mina sår ett tag, men ärren var fortfarande rätt nya.
Jag längtade hem.
Så kom han in i mitt liv. Till en början lite tvekande. Försiktigt. Men den första kyssen krossade alla mina tvivel. Vad var det här för man?! Jag hade inget val. Var tvungen att följa mitt hjärta.


Jag börjar med att kolla upp vem hon är. Hon är vän med flera av hans vänner, så nån han känner alltså. Jag ser några grejer som hon har skrivit till andra. Förstår att hon har varit i studion. "Jag kommer och hälsar på dig nästa vecka" skriver hon till Emma, en av tjejerna i det huset han bor i. "Även om xx inte är där, så kommer jag ändå. Så du inte blir svartsjuk." skriver hon. Vadå även om han inte är där? Varför skulle hon åka dit bara för att han är där? Jobbar hon i studion? Tankarna snurrar ganska fort. En olustig känsla i magen. Men jag ignorerar den. Jag får fråga honom sen vem hon är. Skriver ner hennes namn på en lapp.

Känner du nån Linda? frågar jag på telefonen. Denna jävla långdistans! Att aldrig kunna träffas ordentligt, mer än ett par dagar i taget. Jaa... Svarar han. Jobbar hon i studion eller? undrar jag, men det säger han att hon inte gör. För hon har skrivit att hon ska komma och hälsa på Emma, även om du inte är hemma. Vad menar hon med det? Jag tänker att hon har en liten crush på min man. Svider till lite i magen, men jag ignorerar.