måndag 25 juli 2016

Skrivet november 2013

Det har snart gått ett år nu. Jag tror att det är dags att jag börjar skriva.


Jag sitter på ett hotellrum, någonstans i Europa. Slö-surfandet har blivit som en hobby. Läser bloggar, Aftonbladet, Facebook. Lite mer bloggar, lokaltidningen hemifrån, SVT. Börjar om från början igen. Räknar ut hur många dagar det är tills jag får åka hem. Eller, hem är det ju inte. Men till min man. Han som jag saknar. 
Kollar Facebook igen. Ingen som har uppdaterat. Går in på en väns Facebook och kollar foton. Min man har ingen Facebook, men ibland händer det att hans vänner postar foton på honom. Kul att se vem har är när jag inte är hemma. Fast jag har ju inget hem. Inte på riktigt. 
Bläddrar bakåt bland fotona. Några som jag inte sett tidigare. På honom och hans kollegor på jobbet. Han ser glad ut. Jag läser kommentarerna. 

Nu
Sitter i en taxi på väg till jobbet. Det blir två och en halv vecka den här gången. Det svider i magen. Jag hatar att åka. Tittar ut genom fönstret och försöker tänka på annat. Tänka på pengarna. Tänka att det är värt det. Jag kör på lite till. Sen om ett år eller två kanske vi kan börja fundera på barn.  

Långt tidigare
Jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Med alla andra killar jag haft tidigare visste jag att jag var den som skulle gå om det någonsin skulle ta slut. Även med tonårs-kärleken som höll i 6 år. Han som jag stannade med flera år för mycket. Långt efter att jag visste att det var dött. Då stannade jag för att jag inte visste hur man gick. Men jag visste att det var jag som skulle komma att gå.
Med mannen var det annorlunda. Jag litade på hans kärlek och trohet till hundra procent. Aldrig tvivlade jag på hans känslor för mig. Men jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Tills döden skiljer oss åt. Betydde alltid tills du lämnar mig. Och jag inte orkar leva mer.

Kanske ser han det som att jag lämnar honom? Varje gång jag packar väskan. Åker på jobb igen. Flyttar. Byter land igen. "Jag ringer ikväll. Om jag kan."


"Min snygging" skriver hon. Som den enda kommentaren på ett foto är den svår att missa. Min snygging? Vadå min? Vem är hon att säga min snygging till min man? 
Jag vet ju att han träffar många tjejer i sitt jobb. Det blir så när man jobbar i utelivet. Men jag är inte svartsjuk. Finns ingen anledning. För min man ser bara mig. Dessutom så hatar jag svartsjuka. Litar man inte på den man lever med så ska man inte leva tillsammans.
Så mycket jag trodde mig veta. Och så lite jag visste.

Nu
Jag har alltid varit så envis. Så mån om att gå min egen väg. Satt stort pris på min självständighet. Och föraktat de osjälvständiga. Följarna. 
Ingen kan säga till mig vad jag kan och inte kan göra. Jag går min egen väg. Ensam är stark.
Och jävligt ensam.

Långt tidigare
När vi möttes var jag ganska trasig. Sviken och ensam. Jag hade slickat mina sår ett tag, men ärren var fortfarande rätt nya.
Jag längtade hem.
Så kom han in i mitt liv. Till en början lite tvekande. Försiktigt. Men den första kyssen krossade alla mina tvivel. Vad var det här för man?! Jag hade inget val. Var tvungen att följa mitt hjärta.


Jag börjar med att kolla upp vem hon är. Hon är vän med flera av hans vänner, så nån han känner alltså. Jag ser några grejer som hon har skrivit till andra. Förstår att hon har varit i studion. "Jag kommer och hälsar på dig nästa vecka" skriver hon till Emma, en av tjejerna i det huset han bor i. "Även om xx inte är där, så kommer jag ändå. Så du inte blir svartsjuk." skriver hon. Vadå även om han inte är där? Varför skulle hon åka dit bara för att han är där? Jobbar hon i studion? Tankarna snurrar ganska fort. En olustig känsla i magen. Men jag ignorerar den. Jag får fråga honom sen vem hon är. Skriver ner hennes namn på en lapp.

Känner du nån Linda? frågar jag på telefonen. Denna jävla långdistans! Att aldrig kunna träffas ordentligt, mer än ett par dagar i taget. Jaa... Svarar han. Jobbar hon i studion eller? undrar jag, men det säger han att hon inte gör. För hon har skrivit att hon ska komma och hälsa på Emma, även om du inte är hemma. Vad menar hon med det? Jag tänker att hon har en liten crush på min man. Svider till lite i magen, men jag ignorerar. 

22/7

22/7
Jag ringer honom. Jag pratar med honom. Som om allt vore som vanligt. Jag behöver honom. Jag vill hitta en utväg. Men jag tänker också på alternativen. Jag funderar på hur det skulle vara. Men så tar jag snabbt tillbaka de tankarna. Tror att om jag tänker dem helt ut så kommer det att bli verklighet. 
Jag börjar gråta. Jag ringer honom. Han svarar inte. 

Jag skulle önska att någon kunde säga det till honom. Att han måste skärpa sig nu. Att det här är sista chansen. Att kanske är det redan för sent, men om han vaknar upp och ser vad som håller på att hända, så kanske han hinner rädda oss. 

Ont i magen. 

16/7

16/7 2016
Jag tänker på det hela tiden. Jag jobbar, så jag måste tänka på annat, räkna ut grejer, planera, eh arbeta. Men det går inte mer än tio sekunder mellan, så tänker jag på det igen. Samma tanke hela tiden. Jag mår illa. Det gör ont i huden. Men på något sätt så håller jag mig samman. Stenansikte. Och medan en del av hjärnan försöker hitta en lösning. En lösning som inte innebär att lämna. Så säger en annan del av mig att det bara finns en utväg. Men så tänker den första delen att det som jag har gjort faktiskt är precis lika jävligt.  

Jag tycker så synd om honom. Jag tycker så överjävligt förbannat synd om honom. Mitt hjärta blöder för honom. Men samtidigt, mitt hjärta förblöder på grund av honom. Han har skurit så djupa sår i mig. 

lördag 16 juli 2016

Ledsen

Han gör mig ju bara ledsen. Och när vi pratat och han gjort mig ledsen och vi lagt på, så vill jag bara ringa upp honom och höra honom säga söta saker till mig så att allt blir bra igen. Men när jag ringer och han inte gör det så gör det ju bara ondare. Eller så ringer jag och han svarar inte.

Nu skulle jag vilja ringa honom igen. Kanske lät han sur nyss när vi pratade för att han var trött. Hade bara sovit två timmar i natt, sen rest ca 7 timmar, och nu hade han 45 minuter att vila på hotellet och jag ringde och väckte honom.

Kanske är det inte konstigt att han låter sur då? För att han är trött?

Men varför gör det så ont att höra det? Varför kan han inte bara göra mig glad? Alltid.

onsdag 13 juli 2016

Val som gör ont

Jag kan ju välja att fortsätta blunda. Jag är bra på att blunda. Om jag blundar riktigt länge så slutar det att göra ont. Och så tror jag, ja riktigt KÄNNER, att allt är bra.

Annars kan jag välja att lämna. Välja smärtan och ensamheten. Välja delad vårdnad och saknad. Välja självrespekt?

söndag 10 juli 2016

Gips

Han är som ett plåster som jag vet att jag måste riva av. Jag vet att det kommer att svida, men det går över sen.

Men han är inte ett plåster. Han är gips. Gips som håller ihop min sönderbrutna kropp. Som får mig att ens kunna resa mig upp. Och jag vet att när jag bryter mig fri från gipset så kommer jag falla sönder. Det kommer att göra så ont.

Men under gipset kliar det. Det svider. Och jag tror att jag kanske håller på att mögla.

Gipset måste bort. Det finns ingen annan utväg.

Idag har jag pratat med en vän. Berättat det som jag fick reda på igår kväll. Hur han helt skamlöst letar tjejer att knulla. Jag var tvungen att berätta det. För att sedan inte kunna slå bort det som hjärnspöken. Det är inte hjärnspöken. Även om jag kanske kan ses som ganska paranoid.

Men jag är medberoende. Jag hjälper till att underlätta hans dubbelliv. Jag leker lycklig hustru. Fixar hus och hem och kommer ihåg räkningar och tvättar kläder.

Hur ska jag någonsin komma härifrån?

fredag 27 maj 2016

Nya tag

Oj, här var det stiltje. Har inte klarat av att skriva pga rädd för att någon ska veta vem jag är. Högst tveksamt att någon jag känner skulle hitta hit, men törs inte chansa. Vill vara helt ärlig här, det var ju anledningen till att jag började skriva.

Så. Nu har jag bytt blogger-namn och minns ni vad jag hette innan så försök att glömma det. Nu är jag Connie. Punkt.

Men även om det har varit stiltje här så har det inte varit detsamma i mitt huvud. Många beslut har fattats och mycket förvirring återstår.

Ska i alla fall byta jobb. Ser så otroligt mycket fram emot det. Dels blir det en stor förändring för mitt privatliv. Kommer kunna tillbringa så många fler nätter hemma, mycket färre resor. Återstår att se om det är positivt eller negativt för relationen dock. Sen så blev ju detta beslutet så mycket enklare att fatta eftersom kollegan bytte jobb för några månader sedan. Har inte träffat honom sedan i oktober, men inser att om vi skulle fortsätta jobba ihop så skulle vi även fortsätta vår affär. Jag är beroende av uppmärksamheten som jag får av honom. Och när jag inte är hemma så saknar jag bekräftelse från min man. Och är inte starkare än att jag tar vad jag får. (Plus, tycker mycket om kollegan så klart.)

Drömde om en annan kollega inatt. Saknar honom. Inser vad mycket det betyder att jobba med bra människor. Så värdelöst att spendera 20 dagar i månaden på resor/hotell/jobb med folk man inte tycker om. Bara tre månader kvar dock!!!