måndag 10 oktober 2016

Jag går

Jag är ju jävligt ensam ändå. Så vad spelar det för jävla roll?

fredag 30 september 2016

Är jag helt dum i huvudet?

Alltså, mina tankar snurrar åt helt sjuka håll. Men det blir mer och mer tydligt att det kommer att ta slut. Jag inser att han inte vill ha mig som sin fru. Och jag vill nog inte ha honom som pappa till mina barn (kommer jag någonsin få barn?). Så i mitt huvud gör jag planer på hur jag ska överleva det här. Hur allt ska lösas rent praktiskt. Och det värsta av allt - hur ska jag orka ta upp det här med honom? Han vet inget om vad jag vet.
Och mitt hjärta gör så ont när jag tänker på hur jag kommer att såra honom. Fast det är ju han som har sårat mig.

Och så föds en liten tanke om hur vi skulle kunna fortsätta vara vänner. Vi har ju familjemedlemmar som vi måste ha delad vårdnad om. Tänk om vi skulle kunna fortsätta vara sambos? Eller ja, kombos blir det ju då. För både hans jobb och mitt jobb kräver ju att någon avlastar med passning av familjemedlemmar.

Och en stor del av mig längtar hem. Till hemlandet. Det vore så otroligt skönt att kunna lämna och samtidigt immigrera hem igen. Men jobbet kommer nog inte tillåta en flytt på 3-5 år i alla fall. Så jag är fast i mitt nya hemland. Där jag bara har två vänner och ingen familj. Och snart ingen man heller. 

måndag 25 juli 2016

Skrivet november 2013

Det har snart gått ett år nu. Jag tror att det är dags att jag börjar skriva.


Jag sitter på ett hotellrum, någonstans i Europa. Slö-surfandet har blivit som en hobby. Läser bloggar, Aftonbladet, Facebook. Lite mer bloggar, lokaltidningen hemifrån, SVT. Börjar om från början igen. Räknar ut hur många dagar det är tills jag får åka hem. Eller, hem är det ju inte. Men till min man. Han som jag saknar. 
Kollar Facebook igen. Ingen som har uppdaterat. Går in på en väns Facebook och kollar foton. Min man har ingen Facebook, men ibland händer det att hans vänner postar foton på honom. Kul att se vem har är när jag inte är hemma. Fast jag har ju inget hem. Inte på riktigt. 
Bläddrar bakåt bland fotona. Några som jag inte sett tidigare. På honom och hans kollegor på jobbet. Han ser glad ut. Jag läser kommentarerna. 

Nu
Sitter i en taxi på väg till jobbet. Det blir två och en halv vecka den här gången. Det svider i magen. Jag hatar att åka. Tittar ut genom fönstret och försöker tänka på annat. Tänka på pengarna. Tänka att det är värt det. Jag kör på lite till. Sen om ett år eller två kanske vi kan börja fundera på barn.  

Långt tidigare
Jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Med alla andra killar jag haft tidigare visste jag att jag var den som skulle gå om det någonsin skulle ta slut. Även med tonårs-kärleken som höll i 6 år. Han som jag stannade med flera år för mycket. Långt efter att jag visste att det var dött. Då stannade jag för att jag inte visste hur man gick. Men jag visste att det var jag som skulle komma att gå.
Med mannen var det annorlunda. Jag litade på hans kärlek och trohet till hundra procent. Aldrig tvivlade jag på hans känslor för mig. Men jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Tills döden skiljer oss åt. Betydde alltid tills du lämnar mig. Och jag inte orkar leva mer.

Kanske ser han det som att jag lämnar honom? Varje gång jag packar väskan. Åker på jobb igen. Flyttar. Byter land igen. "Jag ringer ikväll. Om jag kan."


"Min snygging" skriver hon. Som den enda kommentaren på ett foto är den svår att missa. Min snygging? Vadå min? Vem är hon att säga min snygging till min man? 
Jag vet ju att han träffar många tjejer i sitt jobb. Det blir så när man jobbar i utelivet. Men jag är inte svartsjuk. Finns ingen anledning. För min man ser bara mig. Dessutom så hatar jag svartsjuka. Litar man inte på den man lever med så ska man inte leva tillsammans.
Så mycket jag trodde mig veta. Och så lite jag visste.

Nu
Jag har alltid varit så envis. Så mån om att gå min egen väg. Satt stort pris på min självständighet. Och föraktat de osjälvständiga. Följarna. 
Ingen kan säga till mig vad jag kan och inte kan göra. Jag går min egen väg. Ensam är stark.
Och jävligt ensam.

Långt tidigare
När vi möttes var jag ganska trasig. Sviken och ensam. Jag hade slickat mina sår ett tag, men ärren var fortfarande rätt nya.
Jag längtade hem.
Så kom han in i mitt liv. Till en början lite tvekande. Försiktigt. Men den första kyssen krossade alla mina tvivel. Vad var det här för man?! Jag hade inget val. Var tvungen att följa mitt hjärta.


Jag börjar med att kolla upp vem hon är. Hon är vän med flera av hans vänner, så nån han känner alltså. Jag ser några grejer som hon har skrivit till andra. Förstår att hon har varit i studion. "Jag kommer och hälsar på dig nästa vecka" skriver hon till Emma, en av tjejerna i det huset han bor i. "Även om xx inte är där, så kommer jag ändå. Så du inte blir svartsjuk." skriver hon. Vadå även om han inte är där? Varför skulle hon åka dit bara för att han är där? Jobbar hon i studion? Tankarna snurrar ganska fort. En olustig känsla i magen. Men jag ignorerar den. Jag får fråga honom sen vem hon är. Skriver ner hennes namn på en lapp.

Känner du nån Linda? frågar jag på telefonen. Denna jävla långdistans! Att aldrig kunna träffas ordentligt, mer än ett par dagar i taget. Jaa... Svarar han. Jobbar hon i studion eller? undrar jag, men det säger han att hon inte gör. För hon har skrivit att hon ska komma och hälsa på Emma, även om du inte är hemma. Vad menar hon med det? Jag tänker att hon har en liten crush på min man. Svider till lite i magen, men jag ignorerar. 

22/7

22/7
Jag ringer honom. Jag pratar med honom. Som om allt vore som vanligt. Jag behöver honom. Jag vill hitta en utväg. Men jag tänker också på alternativen. Jag funderar på hur det skulle vara. Men så tar jag snabbt tillbaka de tankarna. Tror att om jag tänker dem helt ut så kommer det att bli verklighet. 
Jag börjar gråta. Jag ringer honom. Han svarar inte. 

Jag skulle önska att någon kunde säga det till honom. Att han måste skärpa sig nu. Att det här är sista chansen. Att kanske är det redan för sent, men om han vaknar upp och ser vad som håller på att hända, så kanske han hinner rädda oss. 

Ont i magen. 

16/7

16/7 2016
Jag tänker på det hela tiden. Jag jobbar, så jag måste tänka på annat, räkna ut grejer, planera, eh arbeta. Men det går inte mer än tio sekunder mellan, så tänker jag på det igen. Samma tanke hela tiden. Jag mår illa. Det gör ont i huden. Men på något sätt så håller jag mig samman. Stenansikte. Och medan en del av hjärnan försöker hitta en lösning. En lösning som inte innebär att lämna. Så säger en annan del av mig att det bara finns en utväg. Men så tänker den första delen att det som jag har gjort faktiskt är precis lika jävligt.  

Jag tycker så synd om honom. Jag tycker så överjävligt förbannat synd om honom. Mitt hjärta blöder för honom. Men samtidigt, mitt hjärta förblöder på grund av honom. Han har skurit så djupa sår i mig. 

lördag 16 juli 2016

Ledsen

Han gör mig ju bara ledsen. Och när vi pratat och han gjort mig ledsen och vi lagt på, så vill jag bara ringa upp honom och höra honom säga söta saker till mig så att allt blir bra igen. Men när jag ringer och han inte gör det så gör det ju bara ondare. Eller så ringer jag och han svarar inte.

Nu skulle jag vilja ringa honom igen. Kanske lät han sur nyss när vi pratade för att han var trött. Hade bara sovit två timmar i natt, sen rest ca 7 timmar, och nu hade han 45 minuter att vila på hotellet och jag ringde och väckte honom.

Kanske är det inte konstigt att han låter sur då? För att han är trött?

Men varför gör det så ont att höra det? Varför kan han inte bara göra mig glad? Alltid.

onsdag 13 juli 2016

Val som gör ont

Jag kan ju välja att fortsätta blunda. Jag är bra på att blunda. Om jag blundar riktigt länge så slutar det att göra ont. Och så tror jag, ja riktigt KÄNNER, att allt är bra.

Annars kan jag välja att lämna. Välja smärtan och ensamheten. Välja delad vårdnad och saknad. Välja självrespekt?