Inlägg

Visar inlägg från november, 2014

Framåt, uppåt, inåt?

Är det inte konstigt hur det som i måndags kändes som världens undergång idag känns som en minor issue. Hur tiden, även om den faktiskt inte läker alla sår och sån bullshit, faktiskt ger en andra perspektiv. Hur kunde jag för mindre än en vecka sedan ligga på golvet och gråta över mina misslyckanden och idag känna att det här kommer nog funka ändå? Inte för att jag har fattat några som helst beslut eller kommit närmre en lösning på nått. Men den akuta smärtan har dämpats till ett litet molande och jag tänker att det här är inte så j*vla farligt ändå... Oh, life!

Planera inte, hoppas inte.

Nya nyheter. Nytt jobb? Ändrade planer. Inga barn? Ska en tro och lita och hoppas? Eller glömma och gå vidare? Hur fan ska en veta vad som är rätt beslut? Har: en man (som älskar mig?), ett jobb (med social security included!), en plan för framtiden. Hur drog jag också på mig: en älskare (som jag kanske aldrig mer kommer att träffa och det gör ont), ett nytt jobb-erbjudande (innebär inga barn på ett par år, hinner jag bli för gammal?), en extrem besluts-ångest (den kanske alltid har funnits där?)? Behöver: fatta beslut.

Jinx

Är det verkligen så att bara för att jag skrev att jag såg en ljusare framtid, så jinxade jag hela grejen och nu är det förvirrat igen? Ska det vara så här? Ska man vara närmre 40 än 30, 10-årigt förhållande och vigselring på fingret. Med en nyvaknad längtan efter barn och karriären i skick. Och så börjar man tveka. En jobbigt enerverande känsla i magen. Och ett pirr för en kollega. Va fan, give me a break!!

Jag börjar nu. Det måste ut.

Efter många tankar fram och tillbaka. Mycket tvekan och en orealistisk oro att avslöja mig själv. Jag vill inte att mina nära ska läsa mina tankar. Jag vill inte att de ska veta vad jag gått igenom. Och att jag beslutat att fortsätta rakt fram. Att inte välja en annan väg. Där de flesta skulle ha rått mig att gå min väg. Där stannade jag hos honom. Och äntligen ser jag en ljusare framtid.