Livet går vidare

Vet inte vad jag ska skriva. Har tänkt så många gånger på hur det skulle vara. Om han och jag inte längre fanns. Men varje gång som vi närmar oss något liknande. Eller kanske vi bara bråkar, men jag tolkar det som att han är på väg att lämna. Så går jag sönder. Sönder. Och han har så många egenskaper som jag stör mig på. Så mycket som jag skulle önska vore annorlunda. Men blotta tanken på att han inte skulle finnas i mitt liv. Jag orkar inte. Jag vet att han är arg på mig nu. Och det finns inget som jag kan göra åt det. Det enda jag kan göra är att vänta ut honom. Att ringa eller maila kommer bara göra saken värre. I morgon åker jag hem. Kanske kommer detta gå över på ett par dagar. Eller kanske inte. Kanske är det här slutet nu. Kanske är jag 36 år, singel och barnlös. Så jävla hopplöst.

Kollar ut genom fönstret och känner en sån deppighet. Mulet, kommer snart börja regna. Idag var en fin dag. Men imorgon då? Kollar ut genom fönstret och känner en sån glädje. Mulet, kommer snart börja regna. Idag var en fin dag. Imorgon blir bra. Kollar ut genom fönstret och känner ett lugn. Eller är det likgiltighet? Jag kan inte ändra på framtiden ändå. Och inte på det som varit. Kanske bättre att bara acceptera nuet. Gilla läget. Så här är det och varken regn eller solsken kommer att ändra på det. Och det blir som det blir i framtiden. Blir jag gravid så blir jag. Lämnar han mig så gör han. Tror att mitt hjärta har gått in i någon sorts försvarsställning. Bestämt sig för att inte känna för mycket. Lättare så. Så mycket mindre ont.