Livet går vidare

Ibland känns det bara så bra. Jag vet att det är han och jag. Och det känns bra. En liten bebis och vi vore kompletta. Vi har tydligen skaffat två katter nu också. Lite hastigt beslutat av honom eftersom vi upptäckte att vi hade möss inne. Återstår att se hur det kommer att funka med hundarna. Men i värsta fall så får vi lämna tillbaka dem till granntanten som gav dem till oss. Fast jag önskar så innerligt att det kommer att fungera, kattmänniska som jag är. Och de är ju så söta!! Har inte varit hemma på snart tre veckor, och har över en vecka kvar på jobbet innan jag får åka hem. Känns som om hela mitt liv flyter förbi och jag inte får vara med. Please, kan jag få bli gravid och i alla fall få 1,5 år hemma! Kanske inte den bästa idén att skaffa barn pga vill inte jobba? Och så måste jag sluta strula med kollegan. Vi har en connection, men jag vet att det inte är långvarigt. Bara jag som uppmärksamhets-törstar. Skärpning!

Jag vet inte var jag har honom. Och jag vet inte var jag själv står. Och egentligen så känns det helt okej. Om det inte vore för en sak. Jag vill ha barn. Och jag börjar känna att tiden rinner ut och vi måste försöka nu. Samtidigt så tror jag inte att han vill. Inte än i alla fall. Och jag skulle gärna vänta ett par år till och få vara ego och inte tänka på andra (läs:bebis) än. Men så var det den där jävla biologiska klockan. En fertilitet som avtar och så vidare. Fuck nature.