Livet går vidare

Har suttit på balkongen sedan jag kom hem. Orkar inte vara trevlig eller inställsam. Det skulle ju ändå inte ens märkas eftersom han är fullt upptagen med sitt. Men så var jag tvungen att gå in, och förbi hans arbets-rum. Och då ropar han på mig och undrar om jag har ätit middag. Eh, nej. Du fick mig liksom att tappa aptiten. Säger jag inte. Ska vi äta, jag är klar alldeles strax. Säger han. Och jag inser att han är tillbaka i sitt vanliga jag. Så jag frågar om en helt neutral grej. Och han svarar. Och säger att vi kanske kan kolla upp det imorn. Och jag som satt på balkongen och i huvudet packade flyttkartonger. Packar väl upp dem igen då.

Är det så att jag bara skriver här när jag är nere och slutet känns nära? Tänkte jag, men så läste jag det förra inlägget och då var jag ju himla positiv. Men just nu är det skit. Hur kan det vara så att jag en dag vill vill vill bli gravid med honom och att vi ska dela allt för alltid. Och sen nästa dag så blir jag så ledsen och besviken på hur han är. Saker han säger och framför allt hur han säger det. Jag var precis i en stressad situation och ringde honom för att be om råd. Men det känns som om han mest höjer rösten och tycker att jag ska lösa det på nått annat sätt. Vilket vet jag inte. Samtalet slutar med att han lägger på. Bara så där. Och jag får en klump i halsen, men kan inte visa det för nån och måste klara upp situationen och samtidigt försöka att inte gråta mitt bland folk. Och sen när jag kommer hem så möter han mig som om inget konstigt har hänt. Och frågar hur det har gått, och tycker att det löste sig bra. Och då kan jag välja att inte säga nått och övertal