16/7

16/7 2016
Jag tänker på det hela tiden. Jag jobbar, så jag måste tänka på annat, räkna ut grejer, planera, eh arbeta. Men det går inte mer än tio sekunder mellan, så tänker jag på det igen. Samma tanke hela tiden. Jag mår illa. Det gör ont i huden. Men på något sätt så håller jag mig samman. Stenansikte. Och medan en del av hjärnan försöker hitta en lösning. En lösning som inte innebär att lämna. Så säger en annan del av mig att det bara finns en utväg. Men så tänker den första delen att det som jag har gjort faktiskt är precis lika jävligt.  

Jag tycker så synd om honom. Jag tycker så överjävligt förbannat synd om honom. Mitt hjärta blöder för honom. Men samtidigt, mitt hjärta förblöder på grund av honom. Han har skurit så djupa sår i mig. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Till mitt barn

Beta 163

Tidslinjen del 2