Gips

Han är som ett plåster som jag vet att jag måste riva av. Jag vet att det kommer att svida, men det går över sen.

Men han är inte ett plåster. Han är gips. Gips som håller ihop min sönderbrutna kropp. Som får mig att ens kunna resa mig upp. Och jag vet att när jag bryter mig fri från gipset så kommer jag falla sönder. Det kommer att göra så ont.

Men under gipset kliar det. Det svider. Och jag tror att jag kanske håller på att mögla.

Gipset måste bort. Det finns ingen annan utväg.

Idag har jag pratat med en vän. Berättat det som jag fick reda på igår kväll. Hur han helt skamlöst letar tjejer att knulla. Jag var tvungen att berätta det. För att sedan inte kunna slå bort det som hjärnspöken. Det är inte hjärnspöken. Även om jag kanske kan ses som ganska paranoid.

Men jag är medberoende. Jag hjälper till att underlätta hans dubbelliv. Jag leker lycklig hustru. Fixar hus och hem och kommer ihåg räkningar och tvättar kläder.

Hur ska jag någonsin komma härifrån?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Till mitt barn

Beta 163

Tidslinjen del 2