Skrivet november 2013
Det har snart gått ett år nu. Jag tror att det är dags att jag börjar skriva.
Då
Jag sitter på ett hotellrum, någonstans i Europa. Slö-surfandet har blivit som en hobby. Läser bloggar, Aftonbladet, Facebook. Lite mer bloggar, lokaltidningen hemifrån, SVT. Börjar om från början igen. Räknar ut hur många dagar det är tills jag får åka hem. Eller, hem är det ju inte. Men till min man. Han som jag saknar.
Kollar Facebook igen. Ingen som har uppdaterat. Går in på en väns Facebook och kollar foton. Min man har ingen Facebook, men ibland händer det att hans vänner postar foton på honom. Kul att se vem har är när jag inte är hemma. Fast jag har ju inget hem. Inte på riktigt.
Bläddrar bakåt bland fotona. Några som jag inte sett tidigare. På honom och hans kollegor på jobbet. Han ser glad ut. Jag läser kommentarerna.
Nu
Sitter i en taxi på väg till jobbet. Det blir två och en halv vecka den här gången. Det svider i magen. Jag hatar att åka. Tittar ut genom fönstret och försöker tänka på annat. Tänka på pengarna. Tänka att det är värt det. Jag kör på lite till. Sen om ett år eller två kanske vi kan börja fundera på barn.
Långt tidigare
Jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Med alla andra killar jag haft tidigare visste jag att jag var den som skulle gå om det någonsin skulle ta slut. Även med tonårs-kärleken som höll i 6 år. Han som jag stannade med flera år för mycket. Långt efter att jag visste att det var dött. Då stannade jag för att jag inte visste hur man gick. Men jag visste att det var jag som skulle komma att gå.
Med mannen var det annorlunda. Jag litade på hans kärlek och trohet till hundra procent. Aldrig tvivlade jag på hans känslor för mig. Men jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Tills döden skiljer oss åt. Betydde alltid tills du lämnar mig. Och jag inte orkar leva mer.
Kanske ser han det som att jag lämnar honom? Varje gång jag packar väskan. Åker på jobb igen. Flyttar. Byter land igen. "Jag ringer ikväll. Om jag kan."
Då
"Min snygging" skriver hon. Som den enda kommentaren på ett foto är den svår att missa. Min snygging? Vadå min? Vem är hon att säga min snygging till min man?
Jag vet ju att han träffar många tjejer i sitt jobb. Det blir så när man jobbar i utelivet. Men jag är inte svartsjuk. Finns ingen anledning. För min man ser bara mig. Dessutom så hatar jag svartsjuka. Litar man inte på den man lever med så ska man inte leva tillsammans.
Så mycket jag trodde mig veta. Och så lite jag visste.
Nu
Jag har alltid varit så envis. Så mån om att gå min egen väg. Satt stort pris på min självständighet. Och föraktat de osjälvständiga. Följarna.
Ingen kan säga till mig vad jag kan och inte kan göra. Jag går min egen väg. Ensam är stark.
Och jävligt ensam.
Långt tidigare
När vi möttes var jag ganska trasig. Sviken och ensam. Jag hade slickat mina sår ett tag, men ärren var fortfarande rätt nya.
Jag längtade hem.
Så kom han in i mitt liv. Till en början lite tvekande. Försiktigt. Men den första kyssen krossade alla mina tvivel. Vad var det här för man?! Jag hade inget val. Var tvungen att följa mitt hjärta.
Då
Jag börjar med att kolla upp vem hon är. Hon är vän med flera av hans vänner, så nån han känner alltså. Jag ser några grejer som hon har skrivit till andra. Förstår att hon har varit i studion. "Jag kommer och hälsar på dig nästa vecka" skriver hon till Emma, en av tjejerna i det huset han bor i. "Även om xx inte är där, så kommer jag ändå. Så du inte blir svartsjuk." skriver hon. Vadå även om han inte är där? Varför skulle hon åka dit bara för att han är där? Jobbar hon i studion? Tankarna snurrar ganska fort. En olustig känsla i magen. Men jag ignorerar den. Jag får fråga honom sen vem hon är. Skriver ner hennes namn på en lapp.
Känner du nån Linda? frågar jag på telefonen. Denna jävla långdistans! Att aldrig kunna träffas ordentligt, mer än ett par dagar i taget. Jaa... Svarar han. Jobbar hon i studion eller? undrar jag, men det säger han att hon inte gör. För hon har skrivit att hon ska komma och hälsa på Emma, även om du inte är hemma. Vad menar hon med det? Jag tänker att hon har en liten crush på min man. Svider till lite i magen, men jag ignorerar.
Då
Jag sitter på ett hotellrum, någonstans i Europa. Slö-surfandet har blivit som en hobby. Läser bloggar, Aftonbladet, Facebook. Lite mer bloggar, lokaltidningen hemifrån, SVT. Börjar om från början igen. Räknar ut hur många dagar det är tills jag får åka hem. Eller, hem är det ju inte. Men till min man. Han som jag saknar.
Kollar Facebook igen. Ingen som har uppdaterat. Går in på en väns Facebook och kollar foton. Min man har ingen Facebook, men ibland händer det att hans vänner postar foton på honom. Kul att se vem har är när jag inte är hemma. Fast jag har ju inget hem. Inte på riktigt.
Bläddrar bakåt bland fotona. Några som jag inte sett tidigare. På honom och hans kollegor på jobbet. Han ser glad ut. Jag läser kommentarerna.
Nu
Sitter i en taxi på väg till jobbet. Det blir två och en halv vecka den här gången. Det svider i magen. Jag hatar att åka. Tittar ut genom fönstret och försöker tänka på annat. Tänka på pengarna. Tänka att det är värt det. Jag kör på lite till. Sen om ett år eller två kanske vi kan börja fundera på barn.
Långt tidigare
Jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Med alla andra killar jag haft tidigare visste jag att jag var den som skulle gå om det någonsin skulle ta slut. Även med tonårs-kärleken som höll i 6 år. Han som jag stannade med flera år för mycket. Långt efter att jag visste att det var dött. Då stannade jag för att jag inte visste hur man gick. Men jag visste att det var jag som skulle komma att gå.
Med mannen var det annorlunda. Jag litade på hans kärlek och trohet till hundra procent. Aldrig tvivlade jag på hans känslor för mig. Men jag visste alltid att det var han som skulle lämna mig. Tills döden skiljer oss åt. Betydde alltid tills du lämnar mig. Och jag inte orkar leva mer.
Kanske ser han det som att jag lämnar honom? Varje gång jag packar väskan. Åker på jobb igen. Flyttar. Byter land igen. "Jag ringer ikväll. Om jag kan."
Då
"Min snygging" skriver hon. Som den enda kommentaren på ett foto är den svår att missa. Min snygging? Vadå min? Vem är hon att säga min snygging till min man?
Jag vet ju att han träffar många tjejer i sitt jobb. Det blir så när man jobbar i utelivet. Men jag är inte svartsjuk. Finns ingen anledning. För min man ser bara mig. Dessutom så hatar jag svartsjuka. Litar man inte på den man lever med så ska man inte leva tillsammans.
Så mycket jag trodde mig veta. Och så lite jag visste.
Nu
Jag har alltid varit så envis. Så mån om att gå min egen väg. Satt stort pris på min självständighet. Och föraktat de osjälvständiga. Följarna.
Ingen kan säga till mig vad jag kan och inte kan göra. Jag går min egen väg. Ensam är stark.
Och jävligt ensam.
Långt tidigare
När vi möttes var jag ganska trasig. Sviken och ensam. Jag hade slickat mina sår ett tag, men ärren var fortfarande rätt nya.
Jag längtade hem.
Så kom han in i mitt liv. Till en början lite tvekande. Försiktigt. Men den första kyssen krossade alla mina tvivel. Vad var det här för man?! Jag hade inget val. Var tvungen att följa mitt hjärta.
Då
Jag börjar med att kolla upp vem hon är. Hon är vän med flera av hans vänner, så nån han känner alltså. Jag ser några grejer som hon har skrivit till andra. Förstår att hon har varit i studion. "Jag kommer och hälsar på dig nästa vecka" skriver hon till Emma, en av tjejerna i det huset han bor i. "Även om xx inte är där, så kommer jag ändå. Så du inte blir svartsjuk." skriver hon. Vadå även om han inte är där? Varför skulle hon åka dit bara för att han är där? Jobbar hon i studion? Tankarna snurrar ganska fort. En olustig känsla i magen. Men jag ignorerar den. Jag får fråga honom sen vem hon är. Skriver ner hennes namn på en lapp.
Känner du nån Linda? frågar jag på telefonen. Denna jävla långdistans! Att aldrig kunna träffas ordentligt, mer än ett par dagar i taget. Jaa... Svarar han. Jobbar hon i studion eller? undrar jag, men det säger han att hon inte gör. För hon har skrivit att hon ska komma och hälsa på Emma, även om du inte är hemma. Vad menar hon med det? Jag tänker att hon har en liten crush på min man. Svider till lite i magen, men jag ignorerar.
Kommentarer
Skicka en kommentar