Är kvar

Okej. Så jag hade kommit till en punkt där det inte längre var värt det. Och jag hade tänkt och tänkt och tänkt. Och troligtvis så gjorde det sitt att jag hade spenderat åtta veckor utomlands, fri att tänka utan att känna av hans närhet. 

Den 17 oktober satt jag på bussen hem och skrev i min telefon: Att jag nu är på väg hem, för att ha ett seriöst samtal med min man. Ett samtal som bara kan sluta i ett beslut. Och det som oroar mig mest är att jag vet (tror) att han kommer att bli sur. Han kommer att bli sur för att jag har kommit på honom.

Sen var jag hemma. Och jag förstod inte hur jag skulle kunna säga det, Och jag förstod inte hur jag inte skulle kunna säga det. Det tog ett par timmar. Sen kom det bara. Och hans första reaktion var så oväntad. Likgiltighet tolkade jag det som. Chock kanske? Sen blev jag ledsen. Vi pratade om hundarna. Jag sa att jag inte ska ta dem ifrån honom, men att han inte heller får ta dem från mig. Jag sa att jag kan bo kvar i huset så länge. Han skulle aldrig ha råd ändå. Sen grät vi. Vi kom överens att han ska leta efter någonstans att bo. Jag sa att det inte var så bråttom. Och vi grät. Vi grät och grät och grät. Tolv år har jag känt honom. Aldrig har jag sett honom gråta. Aldrig.

Jag gick ut med hundarna. Ringde en vän. Hon den enda som vet allt. Hon som såg mig i somras när jag låg i en hög på golvet. Hon som packade sin bebis i bilen och kom när jag bad henne. Jag sa att det var sagt nu. Vi ska separera. Och hon blev förvånad och sa att det kanske inte behövde bli så? Jag förstod ingenting. Jag trodde att hon skulle bli glad. Säga att jag gjort det rätta. Hon sa inte att jag gjort fel, men inte heller att det var rätt. Jag förstod ingenting. Men det kändes som om en tusen kilos sten fallit från mitt bröst. Inga mer lögner. Inga mer falska leenden. Jag var oändligt ledsen. Men inte längre vad jag ingenting.

Så kom jag hem. Vi pratade lite mer. Han sa att han inte ville separera. Att han älskar mig och vill få en chans till. Jag sa att jag inte visste hur jag någonsin skulle kunna förlåta. Men jag vill inte heller separera. 

Hur går man vidare? Hur förlåter man? Igen? Igen och igen och igen?

Nu har det gått två månader. Vi bor kvar tillsammans. Vi är vi. Tillsammans. Men på någon sätt så är det som om jag har tagit ett steg ut ur vår familje-bubbla. Jag ser allt utifrån och värderar det och analyserar det och tvekar? Jag vill inte gå vidare utan honom. Men jag vet inte om jag vill stanna heller. Jag är i ett ingenmansland. Och alla känslorna han jag lämnat inne i bubblan. Men det känns rätt skönt faktiskt. Jag njuter av honom. Av oss. Men jag kollar inte in i framtiden. Vet inte hur det blir. Och känner att hur det än blir, så blir det bra. Jag fixar det här.