Är jag helt dum i huvudet?
Alltså, mina tankar snurrar åt helt sjuka håll. Men det blir mer och mer tydligt att det kommer att ta slut. Jag inser att han inte vill ha mig som sin fru. Och jag vill nog inte ha honom som pappa till mina barn (kommer jag någonsin få barn?). Så i mitt huvud gör jag planer på hur jag ska överleva det här. Hur allt ska lösas rent praktiskt. Och det värsta av allt - hur ska jag orka ta upp det här med honom? Han vet inget om vad jag vet. Och mitt hjärta gör så ont när jag tänker på hur jag kommer att såra honom. Fast det är ju han som har sårat mig. Och så föds en liten tanke om hur vi skulle kunna fortsätta vara vänner. Vi har ju familjemedlemmar som vi måste ha delad vårdnad om. Tänk om vi skulle kunna fortsätta vara sambos? Eller ja, kombos blir det ju då. För både hans jobb och mitt jobb kräver ju att någon avlastar med passning av familjemedlemmar. Och en stor del av mig längtar hem. Till hemlandet. Det vore så otroligt skönt att kunna lämna och samtidigt immigrera hem igen.