Livet går vidare

Jag tror inte, det stämmer inte riktigt. Men min mens är tre dagar sen. Och den är aldrig sen. Skulle det vara så att jag är preggo så behåller jag. Det känner jag säkert. Även fast det inte passar just nu, och jag kanske förlorar jobbet... Och jag vet inte om min man är rätt. Men jag tror verkligen inte. Och eftersom jag skriver det här nu så jinxar jag. Och inatt kommer den. For sure.

Jag är en beroendeperson. Kanske är alla beroendepersoner? Mitt beroende är mat. Jag skulle vilja byta det mot vin och cigaretter. Då skulle jag i alla fall vara smalare. Min man är också en beroendeperson. Hans drog är alkohol och uppmärksamhet (sex?). Innan jag fyllde 20 var jag självskadande. Efter 25 har jag inte skadat mig. Bara ätit. Till och från. Jag är varken "fet" eller "smal", så det syns inte utanpå. Men min tröst är och förblir alltid mat. Jag tror att jag ska gå i terapi. Har alltid velat, och tyckt att jag borde. Men inte vågat. Och snålat. Men kanske borde jag unna mig? Kanske vore det bra. Är bara så rädd för svaren det skulle ge mig.

Världens starkaste morfar finns inte längre. Fina fina morfar. Nu får du vara hos mormor igen. Men jag kommer alltid att sakna dig. Massor.

Och helst vill jag bara gå och hänga mig i en lampsladd så kan han hitta mig där imorgon när han kommer hem. Fan

Idag är jag nere. Bara nere. Och så trött. Alldeles för mycket på nya jobbet. Känner mig sämst. Och ett så onödigt bråk med mannen idag. Fan.